Vi förväntade oss en pojke. Vad det blev är jag ännu, så här en dryg månad senare, inte alldeles säker på. ”En varulv kanske?” föreslog jag försiktigt häromdan och petade på de mörkbruna hårstråna i hans vänstra öra, vilka väl matchar håret på huvudet, armarna, låren, ryggen och i pannan. Modern föreföll mindre road. ”Håll för öronen, Max. Pappa pratar dumheter.” Max gjorde en kort paus i den pågående amningen, rynkade på pannan och gav mig ett av sina strängaste ögonkast. Han har ett förvånansvärt brett register av stränga ögonkast. Jag försökte bevara lugnet och le överslätande tillbaka. Han återgick till ätandet. ”Hm, eller kanske en vampyr?” funderade jag högt och formade samtidigt hans lugg till ett litet v med spetsen i mitten ner mot pannan. Likheten med Christopher Lee i de gamla Dracula-filmerna var påfallande. Max tog läpparna från bröstet, spände pånytt ögonen i mig och log ett av sina mest sadistiska leenden, samtidigt som han gav ifrån sig ett hotfullt gurglande. ”Ojojojoj, så gullegullegulligt”, jollrade Modern och såg alldeles extatisk ut. Kvinnorna i omgivningen brukar reagera så, men med min manliga klarsynthet ser jag igenom detta manipulativa beteende vars enda mål är att snabba på den omedelbara service han självklart förväntar sig från alla som råkar vara i hans närhet. ”Usch”, sa Modern och gav mig en förebrående blick medan hon drog handen igenom hans hår för att återställa det sedvanliga punkrufset. ”Vet du, jag tror att han är nästa steg i evolutionen. Vi kommer att föda upp honom och sen kommer han att utrota oss, som i en sci fi-film”, fortsatte jag. ”Jaja”, svarade Modern och himlade med ögonen, ”gå nu ut med soporna istället för att sitta här och störa honom i maten. Blöjorna jag kastade börjar lukta tycker jag.” Därefter förvreds hennes ansikte för ett ögonblick i smärta när Max med förnyad frenesi kastade sig över bröstet och började suga livssaften ur henne. Eller bröstmjölken i alla fall.
Själv fortsatte jag att fundera medan jag gav mig hän åt mina husliga plikter, men nu för säkerhets skull tyst. Det tycks uppenbart att Max är väl anpassad för våra tider. Inom loppet av bara några veckor har han genomfört en perfekt revolution ovanifrån och förvandlat vårt tidigare så jämlika hushåll till en strikt hierarki med mig själv och Modern som simpelt tjänstefolk. Han älskar att se arbete omkring sig och kräver total flexibilitet och självuppoffring från sin omgivning. Själv är han i alla situationer omedgörlig. Han tycks ha en formlig allergi mot att se vilande människor. En vilande människa tycks för honom alltid framstå som någon som undandrar sig plikten att göra hans liv lite bättre på något sätt och hälsas därmed med protestskrik. Sover gör han helst utomhus i vagnen, men enbart så länge som det är bra fart på den som skjuter på. Ljudet av dammsugaren brukar fungera sövande det också. Den tysta andningen hos en annan sovande människa tycks däremot fungera som rena väckarklockan. Dessutom tycks hans aptit avgrundsdjup. Likt en romersk herreman kan han utan en min kräkas upp maten för att omedelbart kräva mer. Och som vilken industri som helst vägrar han ta något som helst ansvar för sina rikliga utsläpp. Jag tror bestämt att han är predestinerad att bli börs-VD!
Nämnde jag att pappas lilla Maxipaxi också är oemotståndligt gullegulligullgullig???!!!
PS: Max föddes slutligen på Södersjukhuset den 24:e september, kl. 00.48. Han vägde in på 4370 gram, en bra bit under de fruktade fem kilona och tämligen proportionerligt till hans 52 centimeter. Kläderna för nyfödda, märkta upp till 3,6 kilo, var stora som potatissäckar på honom. Han håller fortfarande på att växa i dem. Det är något mycket märkligt med klädstorlekar nu för tiden.
Inlägg
