Det långa första året

Vi sitter vid frukostbordet. Klockan är fem eller sex eller kanske halv nio. Jag tror att det är söndag. Åtta månader av sömnbrist gör det lite svårt att hålla reda på sådana detaljer. Under bordet har någon leksakshandlare uppenbarligen dumpat sitt restlager av bollar i röd plast och bitringar i grönt gummi. En tunn hinna av kletig morotspuré och fruktsafter täcker det mesta inom synhåll. Max sitter i sin vita barnstol, upphöjd över det omgivande kaoset, och blickar fundersamt ner på oss och förödelsen som omger oss. Han övar på sitt senaste partytrick, att långsamt skaka på huvudet. Jag tycker mig se en antydan till förebråelse i blicken. Han ger på det hela taget intryck av att vara försjunken i djup, kritisk granskning av kvaliteten på sin närmaste tjänarstab. Att han lyckas prestera en uppsyn av sådan allvarsam värdighet är extra imponerande, och en smula skrämmande, med tanke på att han har gröt i hela ansiktet. Med sin numera rejält jovialiska kroppshydda och generösa hattstorlek – vi köper mössor för lekskolebarn – påminner han lite om en ung, ovanligt söt, Alfred Hitchcock som funderar över mordscenen i sin kommande film, "Föräldramordet" eller "Slå nollan till BVC". Men kanske samlar han bara fakta för nästa utgåva av "Föräldrar för dummies".


Jag rycker loss kaffemuggen som klistrat fast i bordet och spiller lite i knäet samtidigt som jag slår ett öga på dagens tidning. Det visar sig vara lördag. Som sagt, det här med att få barn gör konstiga saker med ens tidsuppfattning. Tiden rusar fram hysteriskt som en polisjakt i en gammal stumfilmsfars. Men samtidigt kan det som hände för två, tre eller fyra månader sedan kännas oändligt avlägset. Det är som om tiden liksom blev längre i efterhand. Max har ännu inte passerat sin åttamånadersdag, men Modern och jag kommer på oss själva med att blicka tillbaka på sådant som hände i oktober eller november likt två gamla pensionärer som ser tillbaka på sin flydda ungdom. Vi blir tårögda över sex månader gamla bilder som om Max var trettio och just flyttat till Australien. Nostalgiskt minns vi de där första, sömnlösa, veckorna då paniken ständigt hotade att ta över. Max sov gärna. Dock inte på natten. Och helst inte inomhus. Nej, i vagnen utomhus skulle det vara. Så länge det var bra, jämn fart på den. Och inte för tyst runt omkring. Vi gick alltså fram och tillbaka längs Stockholm mest trafikerade gator varenda dag. Kanske var det avgaserna som sövde honom.

Inomhus totalvägrade han all sömn om han inte samtidigt blev buren och vaggad. Bara vaggad räckte minsann inte. Det krävdes rörelse i minst två riktningar samtidigt, framåt och i sidled. Gärna upp och ner också, för säkerhets skull. Spjälsängen, som vi panikköpte i sista sekunden innan förlossningen, i tron att en bebis är ett litet gulligt knyte som ligger och sover för sig själv i sexton timmar om dygnet, fick ytterst sporadiska besök. Jag dagdrömde över insändarspalter där oroliga föräldrar undrade varför deras småttingar sov dygnet runt och försökte förklara bebisars normala sömnbehov för Max, men han tittade bara oförstående på mig med sina stora, klarvakna ögon.

Möjligen kunde han undantagsvis tänka sig att slumra till någon timme efter midnatt i dubbelsängen mellan föräldrarna. Innan dess hade jag inte haft en aning om hur mycket spädbarn kan snarka. Eller om hur stor plats man kan ta när man mäter femtio centimeter. Jag kunde praktiskt taget hänga utanför sängen och sova och ändå bli väckt av en knubbig fot i ansiktet halv fyra på morgonen. Härvidlag brås han tydligt på Modern. Ja, inte när det gäller längden alltså. Hon är betydligt längre än femtio centimeter och följaktligen ännu bättre på att breda ut sig. Och snarka. Jag har det inte lätt om nätterna.