Pavlovs unge

Vår residente varulv börjar så smått närma sig den kritiska fyramånadersåldern och börjar allt mer likna en riktig pojke, med vissa drag av griskulting. Han regerar dock fortfarande hemmet med en likgiltighet för medmänniskornas behov som kan konkurrera med vilken finansministers som helst. Nej, det börjar bli dags att på allvar anta riktlinjer för den vidare uppfostran. Hittills har Moderns slappa linje fått gälla oemotsagd: mjölkbaren öppen dygnet runt, levande bärstol ständigt redo, hedersplats i dubbelsängen med generöst utrymme för arm- och bensprattel medan föräldrarna klamrar sig fast vid respektive kant. Det är hög tid att börja sätta gränser, att börja arbeta målmedvetet med formandet av den perfekte familjemedlemmen; en hjälpsam, flitig, diskret ung renlevnadsman. Jag förväntar mig föga hjälp från Modern, vars ändlösa tålamod är lika omvittnat som hennes totala brist på karaktär. Jag menar, hon kan inte gå till affären för att handla ett sockerfritt fullkornsbröd en måndagskväll utan att komma hem med ”tre chokladkakor för priset av två”, vilka stackars jag sedan omedelbart måste äta upp till sista biten bara för att jag inte kan somna när jag vet att det finns en massa ohälsosamt skräp i kylen.

Alltså måste jag söka mina egna vägar och förebilder i detta svåra arbete. Eftersom jag varken har småsyskon eller nära vänner med barn har jag inga större personliga erfarenheter av de små liven. Och inga närmre vuxna förebilder har jag heller. Själv är jag oerhört bortskämd – vi har alla våra kors att bära – så mina egna hårt prövade föräldrar aktar jag mig för att ta efter. Min saliga mormor passade mig dagligen när jag var liten, så henne kan vi också räkna bort. Såväl jag som min yngre kusin lindade henne runt fingret efter behag. Farmor hade förvisso ett och annat att säga, vill jag minnas från min egen barndom, då hon inte sparade på de goda råden. Klassiker som ”Små barn ska synas men inte höras” eller ”Barn ska födas men inte gödas” går inte av för hackor. Och hon levde som hon lärde. Jag brukade få begagnade undertröjor i julklapp när jag var liten. När jag kom upp i tonåren sträckte hon sig till en odelad femma. Min pappa, som fick ta sitt pick och pack och ge sig ut i världen för att försörja sig i sextonårsåldern, krävde hon på garderobsavgift när han råkat lämna kvar söndagskostymen efter ett helgbesök.

Farmors riktlinjer tycks desto mer sunda i ljuset av Max begynnande Edvard Persson-look, en frukt av det skånska arvet måhända, och hans upprepade försök att imitera en korsning av ovanligt upphetsad papegoja och kattunge med svansen i kläm. Men med tanke på att farmors metoder för att forma det tillbakadragna och måttfulla barnet nog numera är i lag förbjudna får jag söka praktiska förebilder på annat håll. Subtilitet är vad som krävs, så länge inte Folkpartiet lyckats återinföra skolagan. Jag funderar exempelvis på en kombination av den gamle ryske beteendevetaren Pavlov och femtiotalets informationsfilmer om hur man överlever ett atombombskrig. Pavlov vande ju sina hundar vid att en klocka ringde innan maten serverades och fick dem slutligen att associera klockan med maten så att de saliverade vid blotta ljudet även utan mat. Under kalla kriget fick folk lära sig att man bäst klarade av en atombomb genom att krypa under köksbordet och dra ner duken över ögonen. Den här kombinationen av intränade reflexer och desinformation förefaller fruktbar eftersom ett barn inledningsvis är helt utan en massa skadliga kunskaper om verkligheten. Tänk exempelvis på den välkända glassbilen med den hjärnuppätande melodislingan. Berätta om den förfärliga barnätande rövaren som kommer i blå skåpbil och som plingandet varnar för. Och så lär ungen att enda säkra gömstället är under bordet med duken för ögonen så han inte lockas att kika ut genom fönstret när grannbarnen köper glass. Förklara sedan att man aldrig får prata om det här med någon kamrat för då kommer rövaren och tar en. Tja, metoden kanske behöver förfinas en smula, men i grunden bör systemet bör vara högst användbart.

Utöver dessa kreativa anpassningar av barnets verklighetsbild, vars lämpligaste användningsområde nog är just kampen mot frestelser, tror jag också man kan utnyttja människans naturliga sammanblandning mellan lek och arbete när det gäller att få nytta av ättelägget i hushållet. I jägar- och samlarsamhället lär lek och arbete ha gått hand i hand, vilket bekräftas av att sentida naturfolk ibland har samma ord för de båda och inte kan skilja koncepten åt. Här kan man slå två flugor i en smäll: spara in på dyra leksaker och få gratis städhjälp. Tänk bara vilken spännande leksak en dammsugare kan vara, rena sci-fi-apparaten som får allt smått i sin väg att försvinna. Eller en färglad dammvippa som flyger omkring på hyllorna likt en exotisk fågel. För att inte tala om hur kul dans med blöt golvmopp är. Jag ser framför mig hur Max, då klockan ringer ut till hans allra första skolrast, vänder sig med stora ögon mot läraren: ”Finns det ingen dammsugare att leka med på rasten? Jag såg en dammråtta här borta, som vi kan jaga!”


Jo, det här ska nog gå vägen. Det som oroar mig mest är det här med den anskrämliga ljudnivån småttingar tycks anse är lämplig samtalston. Själv har jag alltid varit en vän av tystnad. Men såväl viskleken som mina föreläsningar om de ”små bokstäverna” har än så länge mötts med oförstående. Men jag ger mig inte. Just nu får jag dock annat att tänka på. Modern står i dörren med Max i famnen ger mig en av de där subtilt menande blickarna som betyder: ”Ta hand om din ungjävel en stund innan jag blir vansinnig!” Max tittar dreglande på mig med sitt största leende. ”Okej grabben, dags att fortsätta poga oss igenom punkens historia på YouTube! Men först, säg efter pappa: ’Kärring’! Och glöm inte fingret.”