onsdag 15 juli 2009

Dagens dikt

MAX, 9 månader

Max är en kille från stan
Han är ganska full i fan
Han älskar när det smäller
När det skramlar och skräller
Han skrattar när det blänker
När det snurrar och stänker
Han somnar när det stojar
Ibland bilar och hojar
Mitt i livet från en stad
Är han oftast trygg och glad

Men ta honom från staden
Till blommorna och bladen
Till en äng med frid och ro
Fågelkvitter och en ko
Då rynkar han på pannan
Hans uppsyn blir en annan
Kanske T-banan kört snett
Så vi inte hamnat rätt?
Tårögd tittar han på mor:
Ta mig hem, långt bort från kor!

onsdag 10 juni 2009

Max berättar: om morgnar, mat och DNA

Väcktes som vanligt vid halvfemtiden av mammas snarkningar. Såg inte till pappa vilket snart förklarades av ett mer avlägset snarkljud som jag visste kom från soffan i vardagsrummet. Mamma brukar säga att hon inte kan sova för pappas snarkningar. Och pappa brukar svara att hans snarkningar i alla fall är mänskliga medan mammas låter mer som om någon höll på att spränga husgrunden under oss. Dessutom påstår han att jag snarkar. Det är förstås rent förtal. Vem av mamma och pappa som snarkar högst är däremot svårt att säga. Men ni kan i alla fall förstå varför jag brukar vakna halvfem. Nåväl, jag sträckte lite på mig, gjorde några rygg-mage-rygg-rullningar och jammade i takt med stereosnarkandet en stund, dabadabadabada. Sedan gjorde jag det jag brukar när magen kurrar och mammas snarkande blir olidligt. Jag slog henne i ansiktet några gånger tills hon vaknade. Det är underbart vad man kan komma undan med i min ålder. När hon äntligen öppnade ögonen gjorde jag för säkerhets skull mitt nya specialleende där jag rynkar charmigt på näsan och visar alla mina åtta tänder. Det hade förväntad effekt. Efter fem minuters morgonpussande – det är sånt man får bjuda på, även om man kunde önska sig lite mindre blaskande för min känsliga hud – satt jag bekvämt installerad på min tron i köket med favoritkudden bakom ryggen och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen hamrande med hård leksak. Det finns inget som går upp mot en liten hammarsymfoni på morgonkvisten. Det håller inte alla med om. Smaken är ju så olika.


Morgonens vedermödor var dock inte över för det. Har ni hört talas om att gamla människor kan börja tappa minnet? Jag hörde något om det när jag smygtittade på TV häromveckan. Demens kallas det visst. Jag misstänker starkt att det är det som börjar hända min mamma, eftersom hon för femtielfte gången försökte servera mig – välling! Jag menar skulle ni vilja äta något som ser ut som om det möjligen, kanske, kanske en gång varit en maträtt innan någon spillde en hink ljummet diskvatten över det? Nej, precis. Det vill inte jag heller. Som tur är är jag väldigt bra på att spotta och fräsa när jag inte tycker om något. Det är en talang jag upptäckte tidigt. I en handvändning kan jag exempelvis ge en nymålad vit vägg en väldigt annorlunda och spännande färgskala. Kanske borde jag bli inredningsarkitekt? Dessutom är jag betydligt mer envis än någon annan i det här huset. Det är förresten en annan sak folk här hemma verkar ha förvånande svårt att lära sig. Dessa ständiga inlärningssvårigheter hos föräldragenerationen oroar mig en smula ibland, när det gäller mitt genetiska arv. Men eftersom jag uppenbarligen redan är så intellektuellt överlägsen tröstar jag mig med att det nog bara handlar om något anlag som hoppat över att utvecklas för en generation.

Så småningom inser mamma i alla fall det hopplösa i situationen och avlägsnar diskvattnet. Medan hon äntligen sätter i gång med att förbereda lite riktig frukostmat – gröt! – roar jag mig lite med en annan favoritlek som föräldrarna faktiskt lärde sig väldigt snabbt. Jag kastar alla leksaker jag har inom räckhåll på golvet. Helst ska de vara utspridda. En under bordet, en annan bakom soptunnan, en över axeln och ut i vardagsrummet. Ja, ni förstår. Sedan springer mamma efter dem och lägger tillbaka dem framför mig. Man kan göra samma sak med hundar har jag hört. Det kallas apport. Fast hundar klarar bara en sak i taget, så föräldrarna är nog lite smartare ändå.

måndag 18 maj 2009

Det långa första året

Vi sitter vid frukostbordet. Klockan är fem eller sex eller kanske halv nio. Jag tror att det är söndag. Åtta månader av sömnbrist gör det lite svårt att hålla reda på sådana detaljer. Under bordet har någon leksakshandlare uppenbarligen dumpat sitt restlager av bollar i röd plast och bitringar i grönt gummi. En tunn hinna av kletig morotspuré och fruktsafter täcker det mesta inom synhåll. Max sitter i sin vita barnstol, upphöjd över det omgivande kaoset, och blickar fundersamt ner på oss och förödelsen som omger oss. Han övar på sitt senaste partytrick, att långsamt skaka på huvudet. Jag tycker mig se en antydan till förebråelse i blicken. Han ger på det hela taget intryck av att vara försjunken i djup, kritisk granskning av kvaliteten på sin närmaste tjänarstab. Att han lyckas prestera en uppsyn av sådan allvarsam värdighet är extra imponerande, och en smula skrämmande, med tanke på att han har gröt i hela ansiktet. Med sin numera rejält jovialiska kroppshydda och generösa hattstorlek – vi köper mössor för lekskolebarn – påminner han lite om en ung, ovanligt söt, Alfred Hitchcock som funderar över mordscenen i sin kommande film, "Föräldramordet" eller "Slå nollan till BVC". Men kanske samlar han bara fakta för nästa utgåva av "Föräldrar för dummies".


Jag rycker loss kaffemuggen som klistrat fast i bordet och spiller lite i knäet samtidigt som jag slår ett öga på dagens tidning. Det visar sig vara lördag. Som sagt, det här med att få barn gör konstiga saker med ens tidsuppfattning. Tiden rusar fram hysteriskt som en polisjakt i en gammal stumfilmsfars. Men samtidigt kan det som hände för två, tre eller fyra månader sedan kännas oändligt avlägset. Det är som om tiden liksom blev längre i efterhand. Max har ännu inte passerat sin åttamånadersdag, men Modern och jag kommer på oss själva med att blicka tillbaka på sådant som hände i oktober eller november likt två gamla pensionärer som ser tillbaka på sin flydda ungdom. Vi blir tårögda över sex månader gamla bilder som om Max var trettio och just flyttat till Australien. Nostalgiskt minns vi de där första, sömnlösa, veckorna då paniken ständigt hotade att ta över. Max sov gärna. Dock inte på natten. Och helst inte inomhus. Nej, i vagnen utomhus skulle det vara. Så länge det var bra, jämn fart på den. Och inte för tyst runt omkring. Vi gick alltså fram och tillbaka längs Stockholm mest trafikerade gator varenda dag. Kanske var det avgaserna som sövde honom.

Inomhus totalvägrade han all sömn om han inte samtidigt blev buren och vaggad. Bara vaggad räckte minsann inte. Det krävdes rörelse i minst två riktningar samtidigt, framåt och i sidled. Gärna upp och ner också, för säkerhets skull. Spjälsängen, som vi panikköpte i sista sekunden innan förlossningen, i tron att en bebis är ett litet gulligt knyte som ligger och sover för sig själv i sexton timmar om dygnet, fick ytterst sporadiska besök. Jag dagdrömde över insändarspalter där oroliga föräldrar undrade varför deras småttingar sov dygnet runt och försökte förklara bebisars normala sömnbehov för Max, men han tittade bara oförstående på mig med sina stora, klarvakna ögon.

Möjligen kunde han undantagsvis tänka sig att slumra till någon timme efter midnatt i dubbelsängen mellan föräldrarna. Innan dess hade jag inte haft en aning om hur mycket spädbarn kan snarka. Eller om hur stor plats man kan ta när man mäter femtio centimeter. Jag kunde praktiskt taget hänga utanför sängen och sova och ändå bli väckt av en knubbig fot i ansiktet halv fyra på morgonen. Härvidlag brås han tydligt på Modern. Ja, inte när det gäller längden alltså. Hon är betydligt längre än femtio centimeter och följaktligen ännu bättre på att breda ut sig. Och snarka. Jag har det inte lätt om nätterna.

lördag 24 januari 2009

Pavlovs unge

Vår residente varulv börjar så smått närma sig den kritiska fyramånadersåldern och börjar allt mer likna en riktig pojke, med vissa drag av griskulting. Han regerar dock fortfarande hemmet med en likgiltighet för medmänniskornas behov som kan konkurrera med vilken finansministers som helst. Nej, det börjar bli dags att på allvar anta riktlinjer för den vidare uppfostran. Hittills har Moderns slappa linje fått gälla oemotsagd: mjölkbaren öppen dygnet runt, levande bärstol ständigt redo, hedersplats i dubbelsängen med generöst utrymme för arm- och bensprattel medan föräldrarna klamrar sig fast vid respektive kant. Det är hög tid att börja sätta gränser, att börja arbeta målmedvetet med formandet av den perfekte familjemedlemmen; en hjälpsam, flitig, diskret ung renlevnadsman. Jag förväntar mig föga hjälp från Modern, vars ändlösa tålamod är lika omvittnat som hennes totala brist på karaktär. Jag menar, hon kan inte gå till affären för att handla ett sockerfritt fullkornsbröd en måndagskväll utan att komma hem med ”tre chokladkakor för priset av två”, vilka stackars jag sedan omedelbart måste äta upp till sista biten bara för att jag inte kan somna när jag vet att det finns en massa ohälsosamt skräp i kylen.

Alltså måste jag söka mina egna vägar och förebilder i detta svåra arbete. Eftersom jag varken har småsyskon eller nära vänner med barn har jag inga större personliga erfarenheter av de små liven. Och inga närmre vuxna förebilder har jag heller. Själv är jag oerhört bortskämd – vi har alla våra kors att bära – så mina egna hårt prövade föräldrar aktar jag mig för att ta efter. Min saliga mormor passade mig dagligen när jag var liten, så henne kan vi också räkna bort. Såväl jag som min yngre kusin lindade henne runt fingret efter behag. Farmor hade förvisso ett och annat att säga, vill jag minnas från min egen barndom, då hon inte sparade på de goda råden. Klassiker som ”Små barn ska synas men inte höras” eller ”Barn ska födas men inte gödas” går inte av för hackor. Och hon levde som hon lärde. Jag brukade få begagnade undertröjor i julklapp när jag var liten. När jag kom upp i tonåren sträckte hon sig till en odelad femma. Min pappa, som fick ta sitt pick och pack och ge sig ut i världen för att försörja sig i sextonårsåldern, krävde hon på garderobsavgift när han råkat lämna kvar söndagskostymen efter ett helgbesök.

Farmors riktlinjer tycks desto mer sunda i ljuset av Max begynnande Edvard Persson-look, en frukt av det skånska arvet måhända, och hans upprepade försök att imitera en korsning av ovanligt upphetsad papegoja och kattunge med svansen i kläm. Men med tanke på att farmors metoder för att forma det tillbakadragna och måttfulla barnet nog numera är i lag förbjudna får jag söka praktiska förebilder på annat håll. Subtilitet är vad som krävs, så länge inte Folkpartiet lyckats återinföra skolagan. Jag funderar exempelvis på en kombination av den gamle ryske beteendevetaren Pavlov och femtiotalets informationsfilmer om hur man överlever ett atombombskrig. Pavlov vande ju sina hundar vid att en klocka ringde innan maten serverades och fick dem slutligen att associera klockan med maten så att de saliverade vid blotta ljudet även utan mat. Under kalla kriget fick folk lära sig att man bäst klarade av en atombomb genom att krypa under köksbordet och dra ner duken över ögonen. Den här kombinationen av intränade reflexer och desinformation förefaller fruktbar eftersom ett barn inledningsvis är helt utan en massa skadliga kunskaper om verkligheten. Tänk exempelvis på den välkända glassbilen med den hjärnuppätande melodislingan. Berätta om den förfärliga barnätande rövaren som kommer i blå skåpbil och som plingandet varnar för. Och så lär ungen att enda säkra gömstället är under bordet med duken för ögonen så han inte lockas att kika ut genom fönstret när grannbarnen köper glass. Förklara sedan att man aldrig får prata om det här med någon kamrat för då kommer rövaren och tar en. Tja, metoden kanske behöver förfinas en smula, men i grunden bör systemet bör vara högst användbart.

Utöver dessa kreativa anpassningar av barnets verklighetsbild, vars lämpligaste användningsområde nog är just kampen mot frestelser, tror jag också man kan utnyttja människans naturliga sammanblandning mellan lek och arbete när det gäller att få nytta av ättelägget i hushållet. I jägar- och samlarsamhället lär lek och arbete ha gått hand i hand, vilket bekräftas av att sentida naturfolk ibland har samma ord för de båda och inte kan skilja koncepten åt. Här kan man slå två flugor i en smäll: spara in på dyra leksaker och få gratis städhjälp. Tänk bara vilken spännande leksak en dammsugare kan vara, rena sci-fi-apparaten som får allt smått i sin väg att försvinna. Eller en färglad dammvippa som flyger omkring på hyllorna likt en exotisk fågel. För att inte tala om hur kul dans med blöt golvmopp är. Jag ser framför mig hur Max, då klockan ringer ut till hans allra första skolrast, vänder sig med stora ögon mot läraren: ”Finns det ingen dammsugare att leka med på rasten? Jag såg en dammråtta här borta, som vi kan jaga!”


Jo, det här ska nog gå vägen. Det som oroar mig mest är det här med den anskrämliga ljudnivån småttingar tycks anse är lämplig samtalston. Själv har jag alltid varit en vän av tystnad. Men såväl viskleken som mina föreläsningar om de ”små bokstäverna” har än så länge mötts med oförstående. Men jag ger mig inte. Just nu får jag dock annat att tänka på. Modern står i dörren med Max i famnen ger mig en av de där subtilt menande blickarna som betyder: ”Ta hand om din ungjävel en stund innan jag blir vansinnig!” Max tittar dreglande på mig med sitt största leende. ”Okej grabben, dags att fortsätta poga oss igenom punkens historia på YouTube! Men först, säg efter pappa: ’Kärring’! Och glöm inte fingret.”

tisdag 28 oktober 2008

The Nature of the Beast

Vi förväntade oss en pojke. Vad det blev är jag ännu, så här en dryg månad senare, inte alldeles säker på. ”En varulv kanske?” föreslog jag försiktigt häromdan och petade på de mörkbruna hårstråna i hans vänstra öra, vilka väl matchar håret på huvudet, armarna, låren, ryggen och i pannan. Modern föreföll mindre road. ”Håll för öronen, Max. Pappa pratar dumheter.” Max gjorde en kort paus i den pågående amningen, rynkade på pannan och gav mig ett av sina strängaste ögonkast. Han har ett förvånansvärt brett register av stränga ögonkast. Jag försökte bevara lugnet och le överslätande tillbaka. Han återgick till ätandet. ”Hm, eller kanske en vampyr?” funderade jag högt och formade samtidigt hans lugg till ett litet v med spetsen i mitten ner mot pannan. Likheten med Christopher Lee i de gamla Dracula-filmerna var påfallande. Max tog läpparna från bröstet, spände pånytt ögonen i mig och log ett av sina mest sadistiska leenden, samtidigt som han gav ifrån sig ett hotfullt gurglande. ”Ojojojoj, så gullegullegulligt”, jollrade Modern och såg alldeles extatisk ut. Kvinnorna i omgivningen brukar reagera så, men med min manliga klarsynthet ser jag igenom detta manipulativa beteende vars enda mål är att snabba på den omedelbara service han självklart förväntar sig från alla som råkar vara i hans närhet. ”Usch”, sa Modern och gav mig en förebrående blick medan hon drog handen igenom hans hår för att återställa det sedvanliga punkrufset. ”Vet du, jag tror att han är nästa steg i evolutionen. Vi kommer att föda upp honom och sen kommer han att utrota oss, som i en sci fi-film”, fortsatte jag. ”Jaja”, svarade Modern och himlade med ögonen, ”gå nu ut med soporna istället för att sitta här och störa honom i maten. Blöjorna jag kastade börjar lukta tycker jag.” Därefter förvreds hennes ansikte för ett ögonblick i smärta när Max med förnyad frenesi kastade sig över bröstet och började suga livssaften ur henne. Eller bröstmjölken i alla fall.


Själv fortsatte jag att fundera medan jag gav mig hän åt mina husliga plikter, men nu för säkerhets skull tyst. Det tycks uppenbart att Max är väl anpassad för våra tider. Inom loppet av bara några veckor har han genomfört en perfekt revolution ovanifrån och förvandlat vårt tidigare så jämlika hushåll till en strikt hierarki med mig själv och Modern som simpelt tjänstefolk. Han älskar att se arbete omkring sig och kräver total flexibilitet och självuppoffring från sin omgivning. Själv är han i alla situationer omedgörlig. Han tycks ha en formlig allergi mot att se vilande människor. En vilande människa tycks för honom alltid framstå som någon som undandrar sig plikten att göra hans liv lite bättre på något sätt och hälsas därmed med protestskrik. Sover gör han helst utomhus i vagnen, men enbart så länge som det är bra fart på den som skjuter på. Ljudet av dammsugaren brukar fungera sövande det också. Den tysta andningen hos en annan sovande människa tycks däremot fungera som rena väckarklockan. Dessutom tycks hans aptit avgrundsdjup. Likt en romersk herreman kan han utan en min kräkas upp maten för att omedelbart kräva mer. Och som vilken industri som helst vägrar han ta något som helst ansvar för sina rikliga utsläpp. Jag tror bestämt att han är predestinerad att bli börs-VD!

Nämnde jag att pappas lilla Maxipaxi också är oemotståndligt gullegulligullgullig???!!!

PS: Max föddes slutligen på Södersjukhuset den 24:e september, kl. 00.48. Han vägde in på 4370 gram, en bra bit under de fruktade fem kilona och tämligen proportionerligt till hans 52 centimeter. Kläderna för nyfödda, märkta upp till 3,6 kilo, var stora som potatissäckar på honom. Han håller fortfarande på att växa i dem. Det är något mycket märkligt med klädstorlekar nu för tiden.

söndag 21 september 2008

Pappa Mengele

Modern har förvärkar. Det har pågått ganska regelbundet den senaste veckan. Hon vrider sig i plågor varannan timme eller så. Det har blivit rutin. Fullt naturligt och inget att gnälla om. Åtminstone inte för mig. Nä, jag tar det hela med upphöjt lugn. Ler vänligt medan jag stryker bort svettpärlorna ur pannan på henne och påminner om vad barnmorskan sagt: ”Det är bra med värkar, älskling. Värkar verkar! Det betyder att vår lille Max kommer närmare.” Det är inte alltid jag får den uppskattande reaktion man kunde förvänta sig på mina uppmuntrande ord. Men jag klagar inte. Jag tar min roll som moraliskt stöd på största allvar. ”Tänk på alla kvinnor som gjort det här genom historien”, säger jag klokt, ”så det kan väl inte vara så farligt.” Man ska inte dalta och sprida panik, det fick jag lära mig på förlossningsföreläsning häromveckan. Den normalt sett någorlunda klartänkta Modern antyder ibland lite fint att jag kanske missförstått en smula. ”Man blir väl inte hjälpt av en lallande sadist heller”, tror jag hon uttryckte det vid ett tillfälle samtidigt som hon rullade ihop sig i fosterställning på golvet, men jag kan ha hört fel för hon liksom kved fram orden på ett ganska osammanhängande sätt. Jag tog dock kritiken med fattning och undrade om det gick bra att jag dammsög runt henne så länge (vi har nya golv och hon hade smulat förfärligt med kvällsmackan).

Själv tycker jag, i all blygsamhet, att min sinnesnärvaro är ganska imponerande. Ibland känner jag mig förvisso lite som Dr. Mengele, den fiffige Nazi-läkaren med den käcka filmstjärnemustaschen (eller fanns den bara i Gregory Pecks skepnad i "Boys from Brazil"?) som gillade att byta blod på tvillingar och spruta bläck i ögonen på folk. Eller kanske som Herr Otto Flick, Gestapo-officeren i gamla komedin ”’Allo ’Allo! ’emliga armén”, vars flin kunnat framkalla frossbrytningar hos en isbjörn. Jag kan åse de värsta plågor utan att förlora min filosofiska hållning. Men jag tror att det hela är en del av tillvänjningen inför faderskapet, precis som när den väntande mamman vänjer sig vid den nattliga amningen genom att behöva gå upp och kissa sju gånger per natt. Snart ska man ju leva tillsammans med en liten varelse som kommer att tillbringa en stor del av sin vakna tid med att bete sig tämligen hysteriskt av de mest triviala anledningar. Och det är man ju inte särskilt van vid, om man inte haft småsyskon eller sommarjobbat på dårhus. Den normala reaktionen på om någon i ens omgivning regelbundet ger sig till att skrika i högan sky är ju att ringa efter en taxi till psykakuten. Livet med den höggravida Moderns ibland inte alldeles balanserade uppträdande är sålunda en god fadersskola.

fredag 19 september 2008

Om att säga farväl till en trogen kompis

Jag har börjat en sorgeprocess. Jag säger farväl till en kär och trygg vän som levt och växt vid min sida i snart nio månader. Insikten drabbade mig igår kväll när jag och den sköna Modern förstrött såg på hur lekledaren från Auschwitz, Gordon Ramsey, spydde upp en exotisk råbiff på malen kammussla och vit choklad i kocktävlingen "Hell’s Kitchen". ”Kan du tänka dig”, sa jag och tittade mig drömmande runt i det, efter vår totalrenovering ännu närmast omöblerade vardagsrummet, ”vilka förändringar det kommer att bli de närmaste dagarna.” ”Mm”, svarade Modern från sin upphöjda position på husets enda fåtölj. ”Det kommer att kännas som en helt ny värld”, fortsatte jag och log saligt upp mot henne från min plats på en kudde på golvet samtidigt som jag förnöjt strök henne över den alltid lika välkomnande, centralt placerade, badbollen. ”Mm”, hörs det pånytt däruppifrån medan hon lägger handen på min. ”Tänk dig, ny svart skinnsoffa, nya köksstolar, kontorsstol till arbetsrummet, tavlor på väggarna. Jajamen, en helt ny värld. Ljust, rent och luftigt. Allt på sin plats.” Försiktigt strök jag över den sammetslena magen medan jag slöt ögonen och såg vårt nya hem i softade möbelkatalogbilder för mitt inre, med mig själv, Modern och magen i ljuv förening på soffans nydoftande läder. Den perfekta kärnfamiljen.

Jag väcktes ur mina dagdrömmar av ett, i mitt tycke lite väl korthugget, ”Jaså?”. Modern såg ner på mig med rynkade ögonbryn. Den magiskt fridfulla stämningen var av någon anledning bruten. ”Det var det du menade med ’en ny värld’? ’Rent?’, ’Allt på sin plats?’ Det tror du?” Förvirrat försökte jag komma på om det var något jag missat här. ”Ah, haha. Ja just det. Hehe. Det så klart. Det blir ju en förändring till…”

Vi återgick till tv-tittandet. Ramsey hade ställt upp deltagarna på led och skällde ut dem en efter en, som vanligt. Men min koncentration brast. Ömt klappade jag min vän, magen, medan jag kände en klump växa i mitt bröst. Jag kommer att sakna dig, kompis, tänkte jag och fick en tår i ögat när den svarade med en liten puff. Jag kommer att sakna den varma, lena känslan av din hud under min hand. Alltid lika rogivande och inbjudande. Jag kommer att sakna våra, allt långsammare, promenader på stan. Vi tre. Du först, stolt i vädret. Därefter jag själv och Modern, som i sin gångstil alltmer kommit att likna en korsning mellan en anka och Frankensteins monster och som inte längre kan accelerera tillräckligt snabbt för att gå förbi tanterna med rollator på vägen från affären. Fundersamt jämförde jag i tankarna detta perfekta sfäriska underverk med den dreglande, rödfnasiga lilla gubbe som ska ta dess plats. Var det verkligen ett lyckat byte?


Pånytt rycktes jag ur mina tankar av Modern som högljutt klagande försökte kravla sig upp ur fåtöljen samtidigt som hon drabbades av ytterligare en rejäl förvärk. ”Fan, nu får du se till att komma fram unge!”, morrade hon, ganska kärleksfullt trots allt. Jag påmindes om att vi sedan en tid fått en lite olika relation till min favoritboll. Men jag hoppas du kommer tillbaka en gång, kompis. Kanske om ett par år eller så. Ska vi säga det?

onsdag 17 september 2008

Om vikten av ansvar och måttfullhet

Vi hade stämt möte idag, 17 september. Det bestämde vi redan i våras faktiskt. Vi jämförde kalendrarna, synkade klockorna och plitade ner ett stort kryss på dagens datum. Allt är följaktligen förberett. Väskan packad. Spjälsängen nybäddad. Kläderna inköpta. Lägenheten totalrenoverad i kräkvänliga material. Personligt transportmedel införskaffat. Men inte minsta tecken på att Max tänkt sig anlända i tid.

Som vän av ordning och organisation är det inte utan att det hela börjar oroa mig. Vi har inte ens skakat hand ännu, men redan visar Max tydliga tecken på brister i den respekt för planering och ansvarstagande som utgör den smidiga vardagens nödvändiga grund. Det hela började redan häromveckan när ultraljudssköterskan tittade upp från sin skärm och, med ett bekymrat veck i pannan, konstaterade att ”en fem kilo barn eller så” kunde det nog vara fråga om. Undersökningen föranleddes av den sköna Moderns alltmer badbollslika uppenbarelse. En, förhoppningsvis lite noggrannare, ommätning gav slutligen en viktuppskattning på 4200 gram men med minst ett par veckors skvalpande i sitt eget privata all inclusive-badhotell kvar når vi säkert upp till drömgränsen. Det är alldeles tydligt att ett chockerande lättjefullt frossande försiggår därinne.


När vi kom hem stapplade jag synbarligen medtagen in i sovrummet. På sängen låg Max kläder, som jag ägnat morgonen åt att arrangera i prydliga högar efter storlek. Först plagg märkta nyfödd och 0-3 månader. Därefter, ordnade från vänster till höger, 3-6 månader, 6-12 månader, 12-18 månader – ja, ni förstår säkert principen vid det här laget. Tankspritt plockade jag upp en minimal vit t-tröja från den första, och största, högen och läste förstrött på etiketten. Det tog en stund innan det sjönk in. Plagget var köpt i Kalifornien under ett besök hos Moderns tvillingsyster. Med glasartad blick stirrade jag på texten. ”Newborn”, stod det, och därunder ”5-8 lb” och sedan, allra längst ner, ”2,3-3,6 kg”. Ajajaj. Skakad i mitt innersta sträckte jag mig efter nästa plagg i högen medan jag försökte kontrollera paniken. Samma text mötte mig på denna etikett, liksom på den följande. Jag plockade upp den vita t-tröjan igen. Synade den ordentligt. Jo, den var ju verkligen förfärligt liten. Prövande drog jag lite i den. Hur mycket kunde man töja den måntro? En brusten söm svarade på den frågan. Jag lyfte upp hela högen och bar den på darrande händer till köket där Modern som vanligt roade sig med disken. ”Älskling, Max har växt ur dom här.”

Hon måste ha sett uppgivenheten i mina ögon för en stund senare är jag varsamt placerad i favoritfåtöljen med en tämligen stadig whisky. Han måste ha tagit efter Modern, tänker jag medan jag smuttar på den stärkande vätskan och inom mig planerar ett faderligt tillrättavisande samtal på ämnet plikttrogenhet och måttfullhet. Jag har på känn att jag och lille Max får mycket att tala om.