Om att säga farväl till en trogen kompis

Jag har börjat en sorgeprocess. Jag säger farväl till en kär och trygg vän som levt och växt vid min sida i snart nio månader. Insikten drabbade mig igår kväll när jag och den sköna Modern förstrött såg på hur lekledaren från Auschwitz, Gordon Ramsey, spydde upp en exotisk råbiff på malen kammussla och vit choklad i kocktävlingen "Hell’s Kitchen". ”Kan du tänka dig”, sa jag och tittade mig drömmande runt i det, efter vår totalrenovering ännu närmast omöblerade vardagsrummet, ”vilka förändringar det kommer att bli de närmaste dagarna.” ”Mm”, svarade Modern från sin upphöjda position på husets enda fåtölj. ”Det kommer att kännas som en helt ny värld”, fortsatte jag och log saligt upp mot henne från min plats på en kudde på golvet samtidigt som jag förnöjt strök henne över den alltid lika välkomnande, centralt placerade, badbollen. ”Mm”, hörs det pånytt däruppifrån medan hon lägger handen på min. ”Tänk dig, ny svart skinnsoffa, nya köksstolar, kontorsstol till arbetsrummet, tavlor på väggarna. Jajamen, en helt ny värld. Ljust, rent och luftigt. Allt på sin plats.” Försiktigt strök jag över den sammetslena magen medan jag slöt ögonen och såg vårt nya hem i softade möbelkatalogbilder för mitt inre, med mig själv, Modern och magen i ljuv förening på soffans nydoftande läder. Den perfekta kärnfamiljen.

Jag väcktes ur mina dagdrömmar av ett, i mitt tycke lite väl korthugget, ”Jaså?”. Modern såg ner på mig med rynkade ögonbryn. Den magiskt fridfulla stämningen var av någon anledning bruten. ”Det var det du menade med ’en ny värld’? ’Rent?’, ’Allt på sin plats?’ Det tror du?” Förvirrat försökte jag komma på om det var något jag missat här. ”Ah, haha. Ja just det. Hehe. Det så klart. Det blir ju en förändring till…”

Vi återgick till tv-tittandet. Ramsey hade ställt upp deltagarna på led och skällde ut dem en efter en, som vanligt. Men min koncentration brast. Ömt klappade jag min vän, magen, medan jag kände en klump växa i mitt bröst. Jag kommer att sakna dig, kompis, tänkte jag och fick en tår i ögat när den svarade med en liten puff. Jag kommer att sakna den varma, lena känslan av din hud under min hand. Alltid lika rogivande och inbjudande. Jag kommer att sakna våra, allt långsammare, promenader på stan. Vi tre. Du först, stolt i vädret. Därefter jag själv och Modern, som i sin gångstil alltmer kommit att likna en korsning mellan en anka och Frankensteins monster och som inte längre kan accelerera tillräckligt snabbt för att gå förbi tanterna med rollator på vägen från affären. Fundersamt jämförde jag i tankarna detta perfekta sfäriska underverk med den dreglande, rödfnasiga lilla gubbe som ska ta dess plats. Var det verkligen ett lyckat byte?


Pånytt rycktes jag ur mina tankar av Modern som högljutt klagande försökte kravla sig upp ur fåtöljen samtidigt som hon drabbades av ytterligare en rejäl förvärk. ”Fan, nu får du se till att komma fram unge!”, morrade hon, ganska kärleksfullt trots allt. Jag påmindes om att vi sedan en tid fått en lite olika relation till min favoritboll. Men jag hoppas du kommer tillbaka en gång, kompis. Kanske om ett par år eller så. Ska vi säga det?