Pappa Mengele

Modern har förvärkar. Det har pågått ganska regelbundet den senaste veckan. Hon vrider sig i plågor varannan timme eller så. Det har blivit rutin. Fullt naturligt och inget att gnälla om. Åtminstone inte för mig. Nä, jag tar det hela med upphöjt lugn. Ler vänligt medan jag stryker bort svettpärlorna ur pannan på henne och påminner om vad barnmorskan sagt: ”Det är bra med värkar, älskling. Värkar verkar! Det betyder att vår lille Max kommer närmare.” Det är inte alltid jag får den uppskattande reaktion man kunde förvänta sig på mina uppmuntrande ord. Men jag klagar inte. Jag tar min roll som moraliskt stöd på största allvar. ”Tänk på alla kvinnor som gjort det här genom historien”, säger jag klokt, ”så det kan väl inte vara så farligt.” Man ska inte dalta och sprida panik, det fick jag lära mig på förlossningsföreläsning häromveckan. Den normalt sett någorlunda klartänkta Modern antyder ibland lite fint att jag kanske missförstått en smula. ”Man blir väl inte hjälpt av en lallande sadist heller”, tror jag hon uttryckte det vid ett tillfälle samtidigt som hon rullade ihop sig i fosterställning på golvet, men jag kan ha hört fel för hon liksom kved fram orden på ett ganska osammanhängande sätt. Jag tog dock kritiken med fattning och undrade om det gick bra att jag dammsög runt henne så länge (vi har nya golv och hon hade smulat förfärligt med kvällsmackan).

Själv tycker jag, i all blygsamhet, att min sinnesnärvaro är ganska imponerande. Ibland känner jag mig förvisso lite som Dr. Mengele, den fiffige Nazi-läkaren med den käcka filmstjärnemustaschen (eller fanns den bara i Gregory Pecks skepnad i "Boys from Brazil"?) som gillade att byta blod på tvillingar och spruta bläck i ögonen på folk. Eller kanske som Herr Otto Flick, Gestapo-officeren i gamla komedin ”’Allo ’Allo! ’emliga armén”, vars flin kunnat framkalla frossbrytningar hos en isbjörn. Jag kan åse de värsta plågor utan att förlora min filosofiska hållning. Men jag tror att det hela är en del av tillvänjningen inför faderskapet, precis som när den väntande mamman vänjer sig vid den nattliga amningen genom att behöva gå upp och kissa sju gånger per natt. Snart ska man ju leva tillsammans med en liten varelse som kommer att tillbringa en stor del av sin vakna tid med att bete sig tämligen hysteriskt av de mest triviala anledningar. Och det är man ju inte särskilt van vid, om man inte haft småsyskon eller sommarjobbat på dårhus. Den normala reaktionen på om någon i ens omgivning regelbundet ger sig till att skrika i högan sky är ju att ringa efter en taxi till psykakuten. Livet med den höggravida Moderns ibland inte alldeles balanserade uppträdande är sålunda en god fadersskola.