Om vikten av ansvar och måttfullhet

Vi hade stämt möte idag, 17 september. Det bestämde vi redan i våras faktiskt. Vi jämförde kalendrarna, synkade klockorna och plitade ner ett stort kryss på dagens datum. Allt är följaktligen förberett. Väskan packad. Spjälsängen nybäddad. Kläderna inköpta. Lägenheten totalrenoverad i kräkvänliga material. Personligt transportmedel införskaffat. Men inte minsta tecken på att Max tänkt sig anlända i tid.

Som vän av ordning och organisation är det inte utan att det hela börjar oroa mig. Vi har inte ens skakat hand ännu, men redan visar Max tydliga tecken på brister i den respekt för planering och ansvarstagande som utgör den smidiga vardagens nödvändiga grund. Det hela började redan häromveckan när ultraljudssköterskan tittade upp från sin skärm och, med ett bekymrat veck i pannan, konstaterade att ”en fem kilo barn eller så” kunde det nog vara fråga om. Undersökningen föranleddes av den sköna Moderns alltmer badbollslika uppenbarelse. En, förhoppningsvis lite noggrannare, ommätning gav slutligen en viktuppskattning på 4200 gram men med minst ett par veckors skvalpande i sitt eget privata all inclusive-badhotell kvar når vi säkert upp till drömgränsen. Det är alldeles tydligt att ett chockerande lättjefullt frossande försiggår därinne.


När vi kom hem stapplade jag synbarligen medtagen in i sovrummet. På sängen låg Max kläder, som jag ägnat morgonen åt att arrangera i prydliga högar efter storlek. Först plagg märkta nyfödd och 0-3 månader. Därefter, ordnade från vänster till höger, 3-6 månader, 6-12 månader, 12-18 månader – ja, ni förstår säkert principen vid det här laget. Tankspritt plockade jag upp en minimal vit t-tröja från den första, och största, högen och läste förstrött på etiketten. Det tog en stund innan det sjönk in. Plagget var köpt i Kalifornien under ett besök hos Moderns tvillingsyster. Med glasartad blick stirrade jag på texten. ”Newborn”, stod det, och därunder ”5-8 lb” och sedan, allra längst ner, ”2,3-3,6 kg”. Ajajaj. Skakad i mitt innersta sträckte jag mig efter nästa plagg i högen medan jag försökte kontrollera paniken. Samma text mötte mig på denna etikett, liksom på den följande. Jag plockade upp den vita t-tröjan igen. Synade den ordentligt. Jo, den var ju verkligen förfärligt liten. Prövande drog jag lite i den. Hur mycket kunde man töja den måntro? En brusten söm svarade på den frågan. Jag lyfte upp hela högen och bar den på darrande händer till köket där Modern som vanligt roade sig med disken. ”Älskling, Max har växt ur dom här.”

Hon måste ha sett uppgivenheten i mina ögon för en stund senare är jag varsamt placerad i favoritfåtöljen med en tämligen stadig whisky. Han måste ha tagit efter Modern, tänker jag medan jag smuttar på den stärkande vätskan och inom mig planerar ett faderligt tillrättavisande samtal på ämnet plikttrogenhet och måttfullhet. Jag har på känn att jag och lille Max får mycket att tala om.