Max berättar: om morgnar, mat och DNA

Väcktes som vanligt vid halvfemtiden av mammas snarkningar. Såg inte till pappa vilket snart förklarades av ett mer avlägset snarkljud som jag visste kom från soffan i vardagsrummet. Mamma brukar säga att hon inte kan sova för pappas snarkningar. Och pappa brukar svara att hans snarkningar i alla fall är mänskliga medan mammas låter mer som om någon höll på att spränga husgrunden under oss. Dessutom påstår han att jag snarkar. Det är förstås rent förtal. Vem av mamma och pappa som snarkar högst är däremot svårt att säga. Men ni kan i alla fall förstå varför jag brukar vakna halvfem. Nåväl, jag sträckte lite på mig, gjorde några rygg-mage-rygg-rullningar och jammade i takt med stereosnarkandet en stund, dabadabadabada. Sedan gjorde jag det jag brukar när magen kurrar och mammas snarkande blir olidligt. Jag slog henne i ansiktet några gånger tills hon vaknade. Det är underbart vad man kan komma undan med i min ålder. När hon äntligen öppnade ögonen gjorde jag för säkerhets skull mitt nya specialleende där jag rynkar charmigt på näsan och visar alla mina åtta tänder. Det hade förväntad effekt. Efter fem minuters morgonpussande – det är sånt man får bjuda på, även om man kunde önska sig lite mindre blaskande för min känsliga hud – satt jag bekvämt installerad på min tron i köket med favoritkudden bakom ryggen och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen hamrande med hård leksak. Det finns inget som går upp mot en liten hammarsymfoni på morgonkvisten. Det håller inte alla med om. Smaken är ju så olika.


Morgonens vedermödor var dock inte över för det. Har ni hört talas om att gamla människor kan börja tappa minnet? Jag hörde något om det när jag smygtittade på TV häromveckan. Demens kallas det visst. Jag misstänker starkt att det är det som börjar hända min mamma, eftersom hon för femtielfte gången försökte servera mig – välling! Jag menar skulle ni vilja äta något som ser ut som om det möjligen, kanske, kanske en gång varit en maträtt innan någon spillde en hink ljummet diskvatten över det? Nej, precis. Det vill inte jag heller. Som tur är är jag väldigt bra på att spotta och fräsa när jag inte tycker om något. Det är en talang jag upptäckte tidigt. I en handvändning kan jag exempelvis ge en nymålad vit vägg en väldigt annorlunda och spännande färgskala. Kanske borde jag bli inredningsarkitekt? Dessutom är jag betydligt mer envis än någon annan i det här huset. Det är förresten en annan sak folk här hemma verkar ha förvånande svårt att lära sig. Dessa ständiga inlärningssvårigheter hos föräldragenerationen oroar mig en smula ibland, när det gäller mitt genetiska arv. Men eftersom jag uppenbarligen redan är så intellektuellt överlägsen tröstar jag mig med att det nog bara handlar om något anlag som hoppat över att utvecklas för en generation.

Så småningom inser mamma i alla fall det hopplösa i situationen och avlägsnar diskvattnet. Medan hon äntligen sätter i gång med att förbereda lite riktig frukostmat – gröt! – roar jag mig lite med en annan favoritlek som föräldrarna faktiskt lärde sig väldigt snabbt. Jag kastar alla leksaker jag har inom räckhåll på golvet. Helst ska de vara utspridda. En under bordet, en annan bakom soptunnan, en över axeln och ut i vardagsrummet. Ja, ni förstår. Sedan springer mamma efter dem och lägger tillbaka dem framför mig. Man kan göra samma sak med hundar har jag hört. Det kallas apport. Fast hundar klarar bara en sak i taget, så föräldrarna är nog lite smartare ändå.