The Nature of the Beast

Vi förväntade oss en pojke. Vad det blev är jag ännu, så här en dryg månad senare, inte alldeles säker på. ”En varulv kanske?” föreslog jag försiktigt häromdan och petade på de mörkbruna hårstråna i hans vänstra öra, vilka väl matchar håret på huvudet, armarna, låren, ryggen och i pannan. Modern föreföll mindre road. ”Håll för öronen, Max. Pappa pratar dumheter.” Max gjorde en kort paus i den pågående amningen, rynkade på pannan och gav mig ett av sina strängaste ögonkast. Han har ett förvånansvärt brett register av stränga ögonkast. Jag försökte bevara lugnet och le överslätande tillbaka. Han återgick till ätandet. ”Hm, eller kanske en vampyr?” funderade jag högt och formade samtidigt hans lugg till ett litet v med spetsen i mitten ner mot pannan. Likheten med Christopher Lee i de gamla Dracula-filmerna var påfallande. Max tog läpparna från bröstet, spände pånytt ögonen i mig och log ett av sina mest sadistiska leenden, samtidigt som han gav ifrån sig ett hotfullt gurglande. ”Ojojojoj, så gullegullegulligt”, jollrade Modern och såg alldeles extatisk ut. Kvinnorna i omgivningen brukar reagera så, men med min manliga klarsynthet ser jag igenom detta manipulativa beteende vars enda mål är att snabba på den omedelbara service han självklart förväntar sig från alla som råkar vara i hans närhet. ”Usch”, sa Modern och gav mig en förebrående blick medan hon drog handen igenom hans hår för att återställa det sedvanliga punkrufset. ”Vet du, jag tror att han är nästa steg i evolutionen. Vi kommer att föda upp honom och sen kommer han att utrota oss, som i en sci fi-film”, fortsatte jag. ”Jaja”, svarade Modern och himlade med ögonen, ”gå nu ut med soporna istället för att sitta här och störa honom i maten. Blöjorna jag kastade börjar lukta tycker jag.” Därefter förvreds hennes ansikte för ett ögonblick i smärta när Max med förnyad frenesi kastade sig över bröstet och började suga livssaften ur henne. Eller bröstmjölken i alla fall.


Själv fortsatte jag att fundera medan jag gav mig hän åt mina husliga plikter, men nu för säkerhets skull tyst. Det tycks uppenbart att Max är väl anpassad för våra tider. Inom loppet av bara några veckor har han genomfört en perfekt revolution ovanifrån och förvandlat vårt tidigare så jämlika hushåll till en strikt hierarki med mig själv och Modern som simpelt tjänstefolk. Han älskar att se arbete omkring sig och kräver total flexibilitet och självuppoffring från sin omgivning. Själv är han i alla situationer omedgörlig. Han tycks ha en formlig allergi mot att se vilande människor. En vilande människa tycks för honom alltid framstå som någon som undandrar sig plikten att göra hans liv lite bättre på något sätt och hälsas därmed med protestskrik. Sover gör han helst utomhus i vagnen, men enbart så länge som det är bra fart på den som skjuter på. Ljudet av dammsugaren brukar fungera sövande det också. Den tysta andningen hos en annan sovande människa tycks däremot fungera som rena väckarklockan. Dessutom tycks hans aptit avgrundsdjup. Likt en romersk herreman kan han utan en min kräkas upp maten för att omedelbart kräva mer. Och som vilken industri som helst vägrar han ta något som helst ansvar för sina rikliga utsläpp. Jag tror bestämt att han är predestinerad att bli börs-VD!

Nämnde jag att pappas lilla Maxipaxi också är oemotståndligt gullegulligullgullig???!!!

PS: Max föddes slutligen på Södersjukhuset den 24:e september, kl. 00.48. Han vägde in på 4370 gram, en bra bit under de fruktade fem kilona och tämligen proportionerligt till hans 52 centimeter. Kläderna för nyfödda, märkta upp till 3,6 kilo, var stora som potatissäckar på honom. Han håller fortfarande på att växa i dem. Det är något mycket märkligt med klädstorlekar nu för tiden.

Pappa Mengele

Modern har förvärkar. Det har pågått ganska regelbundet den senaste veckan. Hon vrider sig i plågor varannan timme eller så. Det har blivit rutin. Fullt naturligt och inget att gnälla om. Åtminstone inte för mig. Nä, jag tar det hela med upphöjt lugn. Ler vänligt medan jag stryker bort svettpärlorna ur pannan på henne och påminner om vad barnmorskan sagt: ”Det är bra med värkar, älskling. Värkar verkar! Det betyder att vår lille Max kommer närmare.” Det är inte alltid jag får den uppskattande reaktion man kunde förvänta sig på mina uppmuntrande ord. Men jag klagar inte. Jag tar min roll som moraliskt stöd på största allvar. ”Tänk på alla kvinnor som gjort det här genom historien”, säger jag klokt, ”så det kan väl inte vara så farligt.” Man ska inte dalta och sprida panik, det fick jag lära mig på förlossningsföreläsning häromveckan. Den normalt sett någorlunda klartänkta Modern antyder ibland lite fint att jag kanske missförstått en smula. ”Man blir väl inte hjälpt av en lallande sadist heller”, tror jag hon uttryckte det vid ett tillfälle samtidigt som hon rullade ihop sig i fosterställning på golvet, men jag kan ha hört fel för hon liksom kved fram orden på ett ganska osammanhängande sätt. Jag tog dock kritiken med fattning och undrade om det gick bra att jag dammsög runt henne så länge (vi har nya golv och hon hade smulat förfärligt med kvällsmackan).

Själv tycker jag, i all blygsamhet, att min sinnesnärvaro är ganska imponerande. Ibland känner jag mig förvisso lite som Dr. Mengele, den fiffige Nazi-läkaren med den käcka filmstjärnemustaschen (eller fanns den bara i Gregory Pecks skepnad i "Boys from Brazil"?) som gillade att byta blod på tvillingar och spruta bläck i ögonen på folk. Eller kanske som Herr Otto Flick, Gestapo-officeren i gamla komedin ”’Allo ’Allo! ’emliga armén”, vars flin kunnat framkalla frossbrytningar hos en isbjörn. Jag kan åse de värsta plågor utan att förlora min filosofiska hållning. Men jag tror att det hela är en del av tillvänjningen inför faderskapet, precis som när den väntande mamman vänjer sig vid den nattliga amningen genom att behöva gå upp och kissa sju gånger per natt. Snart ska man ju leva tillsammans med en liten varelse som kommer att tillbringa en stor del av sin vakna tid med att bete sig tämligen hysteriskt av de mest triviala anledningar. Och det är man ju inte särskilt van vid, om man inte haft småsyskon eller sommarjobbat på dårhus. Den normala reaktionen på om någon i ens omgivning regelbundet ger sig till att skrika i högan sky är ju att ringa efter en taxi till psykakuten. Livet med den höggravida Moderns ibland inte alldeles balanserade uppträdande är sålunda en god fadersskola.

Om att säga farväl till en trogen kompis

Jag har börjat en sorgeprocess. Jag säger farväl till en kär och trygg vän som levt och växt vid min sida i snart nio månader. Insikten drabbade mig igår kväll när jag och den sköna Modern förstrött såg på hur lekledaren från Auschwitz, Gordon Ramsey, spydde upp en exotisk råbiff på malen kammussla och vit choklad i kocktävlingen "Hell’s Kitchen". ”Kan du tänka dig”, sa jag och tittade mig drömmande runt i det, efter vår totalrenovering ännu närmast omöblerade vardagsrummet, ”vilka förändringar det kommer att bli de närmaste dagarna.” ”Mm”, svarade Modern från sin upphöjda position på husets enda fåtölj. ”Det kommer att kännas som en helt ny värld”, fortsatte jag och log saligt upp mot henne från min plats på en kudde på golvet samtidigt som jag förnöjt strök henne över den alltid lika välkomnande, centralt placerade, badbollen. ”Mm”, hörs det pånytt däruppifrån medan hon lägger handen på min. ”Tänk dig, ny svart skinnsoffa, nya köksstolar, kontorsstol till arbetsrummet, tavlor på väggarna. Jajamen, en helt ny värld. Ljust, rent och luftigt. Allt på sin plats.” Försiktigt strök jag över den sammetslena magen medan jag slöt ögonen och såg vårt nya hem i softade möbelkatalogbilder för mitt inre, med mig själv, Modern och magen i ljuv förening på soffans nydoftande läder. Den perfekta kärnfamiljen.

Jag väcktes ur mina dagdrömmar av ett, i mitt tycke lite väl korthugget, ”Jaså?”. Modern såg ner på mig med rynkade ögonbryn. Den magiskt fridfulla stämningen var av någon anledning bruten. ”Det var det du menade med ’en ny värld’? ’Rent?’, ’Allt på sin plats?’ Det tror du?” Förvirrat försökte jag komma på om det var något jag missat här. ”Ah, haha. Ja just det. Hehe. Det så klart. Det blir ju en förändring till…”

Vi återgick till tv-tittandet. Ramsey hade ställt upp deltagarna på led och skällde ut dem en efter en, som vanligt. Men min koncentration brast. Ömt klappade jag min vän, magen, medan jag kände en klump växa i mitt bröst. Jag kommer att sakna dig, kompis, tänkte jag och fick en tår i ögat när den svarade med en liten puff. Jag kommer att sakna den varma, lena känslan av din hud under min hand. Alltid lika rogivande och inbjudande. Jag kommer att sakna våra, allt långsammare, promenader på stan. Vi tre. Du först, stolt i vädret. Därefter jag själv och Modern, som i sin gångstil alltmer kommit att likna en korsning mellan en anka och Frankensteins monster och som inte längre kan accelerera tillräckligt snabbt för att gå förbi tanterna med rollator på vägen från affären. Fundersamt jämförde jag i tankarna detta perfekta sfäriska underverk med den dreglande, rödfnasiga lilla gubbe som ska ta dess plats. Var det verkligen ett lyckat byte?


Pånytt rycktes jag ur mina tankar av Modern som högljutt klagande försökte kravla sig upp ur fåtöljen samtidigt som hon drabbades av ytterligare en rejäl förvärk. ”Fan, nu får du se till att komma fram unge!”, morrade hon, ganska kärleksfullt trots allt. Jag påmindes om att vi sedan en tid fått en lite olika relation till min favoritboll. Men jag hoppas du kommer tillbaka en gång, kompis. Kanske om ett par år eller så. Ska vi säga det?

Om vikten av ansvar och måttfullhet

Vi hade stämt möte idag, 17 september. Det bestämde vi redan i våras faktiskt. Vi jämförde kalendrarna, synkade klockorna och plitade ner ett stort kryss på dagens datum. Allt är följaktligen förberett. Väskan packad. Spjälsängen nybäddad. Kläderna inköpta. Lägenheten totalrenoverad i kräkvänliga material. Personligt transportmedel införskaffat. Men inte minsta tecken på att Max tänkt sig anlända i tid.

Som vän av ordning och organisation är det inte utan att det hela börjar oroa mig. Vi har inte ens skakat hand ännu, men redan visar Max tydliga tecken på brister i den respekt för planering och ansvarstagande som utgör den smidiga vardagens nödvändiga grund. Det hela började redan häromveckan när ultraljudssköterskan tittade upp från sin skärm och, med ett bekymrat veck i pannan, konstaterade att ”en fem kilo barn eller så” kunde det nog vara fråga om. Undersökningen föranleddes av den sköna Moderns alltmer badbollslika uppenbarelse. En, förhoppningsvis lite noggrannare, ommätning gav slutligen en viktuppskattning på 4200 gram men med minst ett par veckors skvalpande i sitt eget privata all inclusive-badhotell kvar når vi säkert upp till drömgränsen. Det är alldeles tydligt att ett chockerande lättjefullt frossande försiggår därinne.


När vi kom hem stapplade jag synbarligen medtagen in i sovrummet. På sängen låg Max kläder, som jag ägnat morgonen åt att arrangera i prydliga högar efter storlek. Först plagg märkta nyfödd och 0-3 månader. Därefter, ordnade från vänster till höger, 3-6 månader, 6-12 månader, 12-18 månader – ja, ni förstår säkert principen vid det här laget. Tankspritt plockade jag upp en minimal vit t-tröja från den första, och största, högen och läste förstrött på etiketten. Det tog en stund innan det sjönk in. Plagget var köpt i Kalifornien under ett besök hos Moderns tvillingsyster. Med glasartad blick stirrade jag på texten. ”Newborn”, stod det, och därunder ”5-8 lb” och sedan, allra längst ner, ”2,3-3,6 kg”. Ajajaj. Skakad i mitt innersta sträckte jag mig efter nästa plagg i högen medan jag försökte kontrollera paniken. Samma text mötte mig på denna etikett, liksom på den följande. Jag plockade upp den vita t-tröjan igen. Synade den ordentligt. Jo, den var ju verkligen förfärligt liten. Prövande drog jag lite i den. Hur mycket kunde man töja den måntro? En brusten söm svarade på den frågan. Jag lyfte upp hela högen och bar den på darrande händer till köket där Modern som vanligt roade sig med disken. ”Älskling, Max har växt ur dom här.”

Hon måste ha sett uppgivenheten i mina ögon för en stund senare är jag varsamt placerad i favoritfåtöljen med en tämligen stadig whisky. Han måste ha tagit efter Modern, tänker jag medan jag smuttar på den stärkande vätskan och inom mig planerar ett faderligt tillrättavisande samtal på ämnet plikttrogenhet och måttfullhet. Jag har på känn att jag och lille Max får mycket att tala om.